adorable
Jag och Emmeth har precis varit ute på promenad och på vägen stannade vi och matade ankorna. Vilka väluppfostrade ankor alltså. De visste exakt vad som var på gång när vi kom med våran påse, de väntade tålmodigt medan jag band fast Emmeth vid ett träd sedan stannade de på precis lagom avstånd från mig och kvackade gulligt. Det blev lite kalabalik första gången jag kastade ner en näve brödbitar men för varje gång blev det lugnare och lugnare. Det visade sig nämligen att efter att en anka hade fått tag i EN brödbit var han/hon helt nöjd och börjde traska tllbaka till dammen för att göra plats till alla andra som ännu inte hade fått något. Snacka om att dessa ankor inte var det minsta giriga. Vi (läs barnen i skolan) kanske kan läsaoss något av detta?