Hannasegen

Har nästan helt vant mig vid tanken på att jag är här och att ni är där. Längtar inte hem lika ofta längre. Men just idag gick det inte. Sitter här med tårar i ögonen och önskar att ni var här allihopa. Det blir lite ensamt här ibland. Det är ju inte det att jag är ensam i huset. Rae är ju till och med på andra sidan väggen. Men jag vet inte, jag känner väl inte riktigt för att öppna mig totalt för henne. Hon gör det i och för sig för mig men jag är inte den sorten som gillar att lägga min "problem" och innersta tankar på ngn annan. Jag har alltid velat kunna stå på mina egna ben och ta hand om mina egna svårigheter. Känner mig alltid "svag" när jag måste be om hjälp och support. Det är en av mina dåliga egenskaper.

Just nu känner jag min som en fånge i mitt rum nästan. Vill bara kunna gå runt i huset/lägenheten eller what ever och göra som jag vill. Detta känns inte riktigt som det är "mitt" och att jag kan det.

Fan vad jag gnäller med det är så ibland. Fast oftast trivs jag som fisken i vattnet så oroa er inte.. Men kom gärna och hälsa på ;)

MIN FAMILJ KOMMMER OM 38 DAGAR <3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3

---

ps. jag vett att bakgrunden på min blogg har försvunnit och det ser ut som skit med jag ska fixa det när julia kommer hit så jag får expert help