Hannasegen

Jag är en sådan människa som trycker undan allt som jag tycker är jobbigt. Inte saker som ska göras utan saker jag känner. Jag gör det inte medvetet men gör det, det gör jag. Ibland kan jag känna mig nere eller trött av en för mig okänd anledning. Då behöver jag någon som trycker på mina ömma knappar. Denna någon är oftast min mamma för hon märker alltid på mig när det är någon som inte står rätt till. Hon tycker inte alltid på rätt knappar men det leder oftast till att jag själv eller att vi tillsammans hittar felet.

Idag tryckte hon på helt fel knapp med det slutade med att jag bröt ihop ändå. Innerst inne visste jag väl att jag tycker det är svårt och jobbigt på jobbet, speciellt de senaste två veckorna. Jag har ingen utbildning eller erfarenhet av att jobba med barn och speciellt inte med barn som har särskilda behov. Det blir jobbigt när ingenting händer vad man än gör och försöker. Man vet inte vad man ska ta sig till och oftast hinner man inte hämta sig alls mellan incideterna. Det är också svårt när man inte får veta om man gör rätt eller fel. I skolan var det alltid någon som ledde in en på rätt väg om man var fel ute men det finns det inte här. Det finns ju knappast något som är rätt eller fel heller, det ändras från dag till dag och barn till barn.

Jag vet att jag har tur som har fått ett jobb överhuvudtaget. Sen att det är kul, lärorikt och ger en himla bra erfarenhet är ett stort plus. Mina arbetstider är inte fy skam heller. Men det gör inte att det inte är svårt och krävande. Jag lovar, det är det. Men jag ska fortsätta kämpa och fortsätta lära mig saker varje dag.

Det kändes skönt att få det ur systemet.